Dag 10 - 182 (2357)
Vaknade upp till enorm värme, i tältet vid 6.30. Jacob ville dock fortsätta sova en stund till, då vi tydligen hade haft några rysskor som festat hårt under natten och varit högljuda (inget som Anna märkte av för hon sov som en stock).
För övrigt kan vi berätta att det är svårt och veta när man ska gå och lägga sig, det blir liksom aldrig mörkare, så kroppen ställer in sig på att den ska vara vaken samtidigt som man är jättetrött så är det svårt att sova för att det är så ljust.
Vi packade ihop oss och checkade ut. Men innan vi åkte ifrån Campingen var vi bara tvungna att bada. Det var 16 grader i luften, men vi kände att vi kanske måste bada någon gång på semestern och det lär ju inte bli varmare i de norska fjordarna. Så vi hoppade i vattnet och badade i säkert en kvart och sedan in i en varm dusch. Nu tänker säkert många av er att, åhh, vad modiga de var som badade och Anna (och Jacob) som är badkrukor, men tänka sig att det var vi, vi var de enda vuxna som badade. De andra badande var 15-20 barn i upp till 6års ålder. Föräldrarna satt med jacka och långbyxor och såg på när barnen badade. Vi badade nämligen i Sveriges nordligaste tempererade vattenbassäng, som var gratis pga all värmeenergi Kiruna har över på sommaren…
Vi hade bestämt. Igår, att vi skulle sikta in oss på 13:00 turen till LKAB (Luossavaara och Kiirunavaara aktiebolag) så vi åkte ner till turistbtyrån vid 12 ungefär. Där fanns en stor modell över den omflyttning som kommer att ske i Kiruna. Malmen går in under stadskärnan och då får befolkningen flytta på sig. Med vår vanliga otur var 13:00 turen fullbokad, så det fick bli 15.00 turen istället. Medan vi väntade passade vi på att besöka Hjalmar Lundbohms hem. Hjalmar var geolog och den som ”först” hittade malm i Kiruna. Han är kiruna stads skapare och lite av en folkhjälte i bygden Han är den enda som fått äran att ligga begravd intill kyrkan. (Hur det blir när kyrkan flyttar vet vi inte, dem får väl ägna sig åt lite avancerad gravplundring) . I hans disponentsbyggnad tog han emot en hel del fina gäster. Vi blev guidade runt av en typ 16- åring som gjorde sitt första år på hotell och turistprogrammet. Det märktes att hon var ny, men rätt ok ändå, vi fick en grund till LKAB.
15:00 satte vi oss på en buss till fjällripaberget (Kiruna betyder fjällripa på samiska och vaara är berg). Vi åkte väg ner till ungefär 540 meters djup. Guiden berättade att det fanns närmare 50 mil väg under gruvan och att den väg vi körde på just nu (väg 9) var den mest trafikerade i hela Kiruna.
Eftersom gruppen splittrades i en engelstalande och en svensktalande och den engelskatalande var mycket mindre valde vi den. Vi fick en genomgång av hur malmbrytning går till, vi fick se lite maskiner och gångar. Guiden berättade också att man satsar hårt på säkerheten i gruvan. Han bredde på om att det numera mest är stukningar och sådana saker som sker. Senare framkom det dock att de senaste fem åren har det skett inte mindre än tre dödsolyckor. Så det där med säkerhet kanske är en definitionsfråga?
När bussen kört oss ”hem” igen satte vi oss i bilen och brände på upp till Karesuando. Jacob , som körde, blev lite orolig när E45 började med cirka två mil grusväg. Han hade ingen större lust att köra de 12 milen till Karesuando på sådan väg. Men som tur var så var det ”bara” ett vägarbete. Efter två mil blev det ”bra” asfaltsväg. Anna roade sig med att räkna tiden mellan bilarna vi mötte. Genomsnittet var ungefär 15 minuter vilket kan jämföras med E10 som var 6 minuter eller Essingeleden utanför Stockholm som har 15 sekunder. Vi såg också en cyklist och kom överens om att genomsnittet för cyklister är ungefär 2,5 timmar. Hur genomsnittet för renar ser vi ut vet vi inte, vi har bara sett en än så länge.
