Vi insåg i går att vi inte skulle komma hela vägen fram till Trondheim så vi vaknade upp på Koa Camping där vi spenderat natten. Koa camping är visserligen en riktigt bra camping med bra platser etc men det ligger nära en rätt illaluktande fabrik. Kort sagt, Koa camping luktar ko(a)skit.

Satte oss i bilen och drog ner till Trondheim och Nidaråsdomen. Fast drog kanske är å ta i. Vi hamnade bakom en husbil som tyckte att 50 är alldelels lagom att tuffa fram , även när det är 90-väg och man har 30 ilskna norrmän (och en svensk) bakom sig. Jacob såg Nidaråsdomen för kanske 15 år sedan eller så (hans mor kan nog på klockslaget berätta för er när det var) och mindes den som imponerande stor och vacker. Dagens möte med kyrkan blev dock lite av en besvikelse. Visst var den imponerande stor, och vacker och bra ljud etc. Men efter att ha sett större grejer i Prag så blir det mesta annat litet.

På vägen till Trondheim hade vi sett att det fanns ett Ikea och att då få Anna att äta någon annanstans var stört omöjligt. Jacob klagar dock inte. Ikeas köttbullar smakar precis lika bra oavsett var i världen man är. Däremot är de inte lika billiga överallt i världen.

Mätta och belåtna tog vi oss över gränsen till Sverige och svängde av vid Brudslöjan. Brudslöjan är ett ett vattenfall på gränsen mellan Sverige och Finland. Återigen har Jacob sett det förr (för 15 år sedan eller vad det nu är, mamma kan svaret) och ville minnas att det var en litet nätt promenad genom skogen tills man kom till EN brant trappa ner till själva fallet.

Vi tror att de har byggt om vägen eller att det blivit någon landhöjning eller liknande, möjligen en jordbävning.
Vi kämpade oss ner över stock och sten, klättrade i trappor och på berg och promenadera över utlagda bräder för å komma fram. Men tillslut var vi framme. Och det var värt färden, en liten bäck rinner ut och bildar ett högt vattenfall. Själva fallet i sig kanske inte är så mäktigt men att kunna stå 1 meter ifrån det är. Att dessutom kunna luta sig ut över det är också rätt fräckt. Efter en kort paus ovanför fallet kämpade vi oss tillbaka till bilen.

Vi sitter nu på Storliens fjällstation (vandrarhem) där vi checkat in för natten. Vandrarhemmet känns lite som ett ombyggt ålderdomshem och när Jacob tittade in i sällskapsrummet såg det ännu mer ut som det. Där satt tre äldre personer och såg på rapport.  Imorgon fortsätter äventyret, over and out.

Norges fördelar och nackdelar
+ fin utsikt från vägen (i norr)
+ inga mygg
+ maten på IKEA smakar lika bra som i Sverige
+ Man förstår (nästan) vad dem säger.
- dyrt
- låg hastighet
- dåliga vägar (Jacob är osäker på om dåliga är rätt ord, de är slingrande och smala men i vart fall färre hål och gupp än de svenska, norrländska, vägarna)
- vägskatt (som vi inte fattat om vi kommer få betala i efterskott eller ej)
- kallt
- omöjligt att bara tälta
- bara minnesmärken från krig
- korkade förare
- Vägarbeten

Längsta/kortaste tunneln: 3910m/350m

Längsta/kortaste bron: 400m/150m

Antal färger på skyltar vi sett: tre (gul, grön, vit och röd)

Bilar från olika länder: Tjeckien, Frankrike (de kör som sniglar), Tyskland, Norge, Sverige, Finland, Italien, Nederländerna och Danmark.

Mellan KoaCamping och Trondheim, gjordes denna undersökningen:
(70) - 8st
(80) - 6st
(90) - 5st (varav två som vi faktiskt körde i 90)
(50) - 4st
(70) - 3st
(60) - 1st
(60) - 1st
(50) - 1st

Mätarställningen stod till slut på 3081 när vi lade oss för att sova (i bilen) vid 03:15. Gårdagens tur blev således runt 261km. Vi tyckte då att det var på tiden att sova efter en lång gungande båttur, där någon snodde Annas mobiltelfon. (Det visade sig dock senare att det var Jacob som retats med Anna, bara för att det var så lätt att ta den när hon sov.) Mitt i natten (eller ja, när vi sovit en stund i bilen vaknade vi av att en motorcykel prakerade precis bakom oss.

Motorcyklisten satte upp ett tält och han verkade lite förvånad när vi klev ur bilen på morgonen. Vi åt vår frukost medan vi tittade på när han packade ihop alla sina saker minituöst. När han packat färdigt och åkte iväg, kände vi att det fanns inget mera att titta på så, då satte sig Jacob bakom ratten och började köra.

Efter några mil kände dock Anna att hon var bättre, nackspärr från natten på Lofoten, eller egenligen inte natten utan när hon skulle sätta sig i bilen. Hon kände då att hon kunde ju faktiskt titta åt höger så då kan man ju faktiskt köra. Vi körde i ett sträck tills Anna tyckte att vi borde stanna, vilket visade sig vara vid Polcirkeln. Vid Polcirkeln hade man faktiskt in Norge lyckats göra tre statyer för Polcirkeln, inte långt ifrån varandra (vilket måste innebära att de har gjort en ny varje gång som de gjort en ny mätning, dvs. inte flyttat den gamla...). Här fanns även ytterligare en av flera tusen minnesmärken av andra världskriget. Vi kan även passa på att berätta att det var kallt här, det snöade för fullt när vi kickade runt och låg snö runt omkring vägen.

Ja, det finns inte så mycket att säga mer om dagens resa. Det blev ett antal mil (det längsta vi kört på en dag; hittills) och det är inte illa. Deras Europavägar är ju inte direkt som en motorväg, där det bara är att gasa på utan det krävs full koncentration, för möter man en lastbil måste man köra "nästa" utanför vägen, eller om man har otur måste man backa till en mötesplats. Det går i max 70 och enligt hastighetsbegränsningarna får man köra max 80km/h.  Det är som att köra BMX fast med bil.

Längsta tunneln: 2000 m

Längsta bron: 400m

Högsta lutningen (nedåt): 7 grader

Högsta punkt: 692möh.

Antal färger på skyltar vi sett: fyra (gul, grön, vit och röd)

Bilar från olika länder: Tjeckien (bla. motorcyklisten) Frankrike, Tyskland, Norge, Sverige, Finland, Italien, Nederländern, Frankrike, Österrike, Storbrittanien samt en diplomatbil (CD)

För er som undrar varför det står (and counting) på milräknaren samt att det inte är uträknat någon dagssträcka så beror det på att vi inte kört klart än. Vi sitter i en bilkö till en färja som ska ta oss till Bodö, beräknas vara där runt 02:30 inatt. Därefter blir det några kilometer till tills vi hittar en sovplats.

Fortsatte resan mot Lofoten på makalöst vackra vägar längst med fjordar, dalgångar, vatten, skog, ett och annat får och några norrmän.  Stannade och lagade mat på en rastplats. Det var varmare än den vi besökte igår men det blir ändå rätt kallt när Atlantluften blåser utan att något kan stoppa den.

 

Till slut nådde vi fram till Lofoten och ett ställe som heter Å i Lofoten. Det är den västligaste punkten man kan komma på det Norska fastlandet men de själva verkar mest vara stolta/intresserade av att berätta om sitt fiske. Överallt i byn finns stora träställningar där de torkar fisk. Exakt vad fisken används till och vad det är för sort vet vi inte riktigt. Via en förpackning i en affär tror vi att det kan vara havskatt (vad det nu är för fisk) men syftet fattar vi inte. Vi pratar om mängder med torkad fisk så den måste användas till något mer än bara ätas rakt av.

 

 

Nu sitter vi en bilkö i väntan på på en bilfärja som ska ta oss till Bodö. (det ska naturligtvis stavas med norskt ö men vem orkar bry sig om sådana detaljer) Vi hade en förhoppning om att hinna med färjan som gick 19:30 men det är sådant tryck på färjan att vi förhoppningsvis kan hinna med 22:30 färjan.

 

-------------------------------------

 

Längsta tunneln: 6267 m

Längsta bron: 840m

Högsta lutningen (nedåt): 12grader

Antal färger på skyltar vi sett: tre (gul, grön och vit)

Bilar från olika länder: Frankrike, Tyskland, Norge, Sverige, Danmark, Finland, Italien och Nederländerna.

Steg upp runt åtta och sa god morgon till alla myggen. Satte oss i bilen för att köra de cirka elva milen till Kilpisjärvi där vandringsleden och båtfärden till Treriksröset utgår ifrån.

 

Kvinnan i campingens reception hade sagt att det skulle ta runt två timmar att köra dit. Vi vet inte vad hon har för skruttig bil men med vår Volvo tog det lite drygt en och tjugo. Vägen går på den finska sidan av gränsen och sträcker sig genom ett landskap som är oerhört vackert. Det är fjällbjörk, höga klippor, snöklädda berg och  tundra vart man än vrider blicken. När vi nådde platsen där båten skulle avgå ifrån insåg vi att vi var onödigt tidiga. Vi hade trott att båten skulle avgå klockan 12 finsk tid (dvs 11 svensk) men det var 12 svensk tid. Den där extra timmen vi hade lagt på för tidsomställning till finsk tid var alltså onödig. Jaja, vi vart ju inte försenade i alla fall och att koka kaffe på spritkök tar sin tid.

Vi tog båten till Kantoloukkta (eller vad det hette) för att därefter gå cirka 3 kilometer till röset. Vi är inte säkra på om skyltarna ljög eller om det bara är vi som är slöa och ovana men det kändes längre än 3 kilometer. Något som de andra svenskarna som vi träffade på båten/vid röset höll med om.  Treriksröset är en gul betongklump ståendes ute i en sjö. Egentligen är det, om vi ska vara ärliga, inte mycket att se. Men vetskapen om att man är så långt ut man kan komma i Sverige gör ändå att känslan är rätt mäktig. Dock var det så förbannat blåsigt och kallt därute att vi inte ville stanna allt för länge. Vi hade dessutom bara 2 timmar på oss att gå fram och tillbaka sedan skulle båten avgå. Ingen utav oss kan förklara varför men tillbakavägen till båten kändes kortare. En teori vi har är att det är uppförsbacke till röset.

 

 

När vi kom i land igen satte vi oss i bilen för att åka in i Norge och påbörja färden till Lofoten. Jacob tittade på kartan och tyckte att så jättelångt verkade det inte vara. 20 mil kanske? När han fick se första vägskylten med info om sträckan till Å i Lofoten (ja, byn heter så) blev han därför förvånad. Det var betydligt längre. Tydligen slingrar sig vägarna mer än vad han trodde. (vilket vi senare också skulle få bevittna).

Vi trodde att vägarna upp i norra Sverige och Finland var vackra med sina fjäll och tundra, och det är dem. Men när man åker in i Norge och vägen öppnar upp sig mot en fjord med berget i bakgrunden och en djup dalgång, ibland med träd i dalen ibland med vatten, tappar man andan. Svenska vägar kan slänga sig i väggen, vill man köra på RIKTIGT fina vägar ska man köra i Norge.

 

 

Vi brände på ( i den mån man kan göra det på norska slingrande vägar) men insåg runt 22 att vi nog borde leta upp en tältplats. Vi hittade några som såg bra ut men när vi körde in på dem insåg vi att det antingen var parkeringsplatser till hus eller låg för nära stora vägen. Till slut hittade vi en vändplats, eller vad vi ska kalla det, och sov i bilen.

 

Tillägg:

En Idot till lasbilschufför la sig bakom Anna när hon körde i den lagliga hastigheten på 80km/h och bara la sig på tutan, när Anna då tittar i backspegeln inser hon att lastbilen är max 1meter bakom oss och trycker gasen i botten. Denna idoten lägger sig sedan kostnat bakom, då det är en lättnad när han tillslut beslutar sig för att köra om (det var en raksträcka på säkert 150m), med handen på tutan och släpet som sladdade bakom var vi glada över att han var förbi. Bild på idoitens bil kommer att komma senare.

Vaknade upp till enorm värme, i tältet vid 6.30. Jacob ville dock fortsätta sova en stund till, då vi tydligen hade haft några rysskor som festat hårt under natten och varit högljuda (inget som Anna märkte av för hon sov som en stock).

 

För övrigt kan vi berätta att det är svårt och veta när man ska gå och lägga sig, det blir liksom aldrig mörkare, så kroppen ställer in sig på att den ska vara vaken samtidigt som man är jättetrött så är det svårt att sova för att det är så ljust.

 

Vi packade ihop oss och checkade ut. Men innan vi åkte ifrån Campingen var vi bara tvungna att bada. Det var 16 grader i luften, men vi kände att vi kanske måste bada någon gång på semestern och det lär ju inte bli varmare i de norska fjordarna. Så vi hoppade i vattnet och badade i säkert en kvart och sedan in i en varm dusch. Nu tänker säkert många av er att, åhh, vad modiga de var som badade och Anna (och Jacob) som är badkrukor, men tänka sig att det var vi, vi var de enda vuxna som badade. De andra badande var 15-20 barn i upp till 6års ålder. Föräldrarna satt med jacka och långbyxor och såg på när barnen badade. Vi badade nämligen i Sveriges nordligaste tempererade vattenbassäng, som var gratis pga all värmeenergi Kiruna har över på sommaren…

 

Vi hade bestämt. Igår, att vi skulle sikta in oss på 13:00 turen till LKAB (Luossavaara och Kiirunavaara aktiebolag)  så vi åkte ner till turistbtyrån vid 12 ungefär. Där fanns en stor modell över den omflyttning som kommer att ske i Kiruna. Malmen går in under stadskärnan och då får befolkningen flytta på sig. Med vår vanliga otur var 13:00 turen fullbokad, så det fick bli 15.00 turen istället. Medan vi väntade passade vi på att besöka Hjalmar Lundbohms hem. Hjalmar var geolog och den som ”först” hittade malm i Kiruna. Han är kiruna stads skapare och lite av en folkhjälte i bygden Han är den enda som fått äran att ligga begravd intill kyrkan. (Hur det blir när kyrkan flyttar vet vi inte, dem får väl ägna sig åt lite avancerad gravplundring) . I hans disponentsbyggnad tog han emot en hel del fina gäster. Vi blev guidade runt av en typ 16- åring som gjorde sitt första år på hotell och turistprogrammet. Det märktes att hon var ny, men rätt ok ändå, vi fick en grund till LKAB.

15:00 satte vi oss på en buss till fjällripaberget (Kiruna betyder fjällripa på samiska och vaara är berg). Vi åkte väg ner till ungefär 540 meters djup. Guiden berättade att det fanns närmare 50 mil väg under gruvan och att den väg vi körde på just nu (väg 9) var den mest trafikerade i hela Kiruna.

 

 

Eftersom gruppen splittrades i en engelstalande och en svensktalande och den engelskatalande var mycket mindre valde vi den. Vi fick en genomgång av hur malmbrytning går till, vi fick se lite maskiner och gångar. Guiden berättade också att man satsar hårt på säkerheten i gruvan. Han bredde på om att det numera mest är stukningar och sådana saker som sker. Senare framkom det dock att de senaste fem åren har det skett inte mindre än tre dödsolyckor. Så det där med säkerhet kanske är en definitionsfråga?

 

När bussen kört oss ”hem” igen satte vi oss i bilen och brände på upp till Karesuando. Jacob , som körde, blev lite orolig när E45 började med cirka två mil grusväg. Han hade ingen större lust att köra de 12 milen till Karesuando på sådan väg. Men som tur var så var det ”bara” ett vägarbete. Efter två mil blev det ”bra” asfaltsväg.  Anna roade sig med att räkna tiden mellan bilarna vi mötte. Genomsnittet var ungefär 15 minuter vilket kan jämföras med E10 som var 6 minuter eller Essingeleden utanför Stockholm som har 15 sekunder. Vi såg också en cyklist och kom överens om att genomsnittet för cyklister är ungefär 2,5 timmar. Hur genomsnittet för renar ser vi ut vet vi inte, vi har bara sett en än så länge.

 

 

Nu sitter vi i en stuga på campingen. Imorgon hade vi tänkte besöka Sveriges nordligaste kyrkby som enligt kartboken ska finnas här. Receptionisten tittade dock frågande på oss när vi nämnde det. "Kyrkby? – Nja, det är väl hela bygden då." Naturligtvis ska vi också besöka Treriksröset, det är ju liksom halva meningen med resan. (den andra halvan är allt vi ser på vägen upp och ner)

Vi vaknade upp på Gällivare Camping och funderade över dagens äventyr. Vi börjar med att lämna in nyckeln. Där säger receptionisten, att hela Gällivare är stängt under midsommarhelgen. Vi bestämmer oss då för att dra till andra sidan och hoppas på något bättre, men inget där heller mer än en väg till Dundret där världscup åkningar har hållits. Något gruvbesök ner till 1000meter blev det således int… Gällivare är ju stängt.

 

 

Vi åker till Gällivare kåkstad, och när vi besöker den så är det verkligen en stängd kåkstad, går igenom ”staden” där de första Gällivareborna och rallarna bodde under den första gruvtiden. Tänkte att vi även skulle passa på att se Gropen, en grop mitt i Malmberget som blivit på grund av sprickningar vid gruvbrytningen, men det var lättare sagt än gjort, för det var bara en massa stängsel en bra bit från hålet. Så vi tröttnade på den sovande staden och bestämde oss för att dra vidare till storstaden Kiruna med 20 000 invånare.

 

Även om deras turistbyrå var stängd fick vi ju åtminstånde se människor J Tänkte att vi skulle äta på en pizzeria som hade lyxpizzor (italienska) men när han sa at vi skulle få vänta minst fyrtio minuter för att få maten ångrade vi oss. När Jacob frågade varför det skulle ta så lång tid, sa pizzabagaren att det var mycket folk (det satt två som väntade på maten och resterande hade fått sin mat). Vi gick till en annan pizzeria istället.

 

Besökte sedan Kiruna Kyrka, som ser ut som en Lappkåta och bjöd på en magisk känsla när man kom in, det var enormt högt till tak som spred in ljus med stora fönster även om det var mörk längsmed kanterna. Blev för övrigt utsedd till Sveriges vackraste byggnad 2001. Vi kollade även i Hjalmar Lundbohms gravsten, som Anna förövrigt trodde var ett fornminne…

Vi passade även på att bestiga Luosavaara och såg på den magnifika utsikten. Även om höjden var något svindlade. Checkade in på Kiruna camping. Bredvid ett jättefint tält, även om det var lite stort (för fyra personer)

 

Vi vaknade upp i ett varmt tält och packade i hop våra saker för att kunna checka ut från campingen. Alla de kottar vi beskrev i går gjorde det smärtsamt att vika ihop tältet (eftersom det är sommar så var vi ju tvunga att vara barfota...). Vi checkade ut och därefter tog vi oss en kalldusch, ja vi hade femkronor, men det hjälpte inte eftersom varmvattnet var slut...

Anna körde gasen i botten via Haparanda till dagens mål, Kukkola (jacob uttalar det Kuk kola och Anna uttalar det Kuk Ola). Vi år glass tillsammans med femtiomiljarder flygor och Anna fick damp på alla flygor som flög in i håret och surrade. Vi hade en tanke att forsränna, då enligt gudieboken fanns det möjlighet att göra det, men visade sig att det var med enmanskanot och det var både anna och jacob för fega för att pröva. Så tiden vi tillbringade i Kukkola (kuk kola alt. Kuk ola) blev kortare än vi tänkt oss. Åkte tillbaka till Haparanda där de Outleter vi tänkt besöka var stängda (midsommardagen, och norrläningar firar tydlingen den också). Var på jacob kommenterade "nä, de firar en dag men är bakis i två". Vi konstaterade att det är ju inte på shoppingresa vi är på, så åkte över älven till Torneå och Finland. Drog E8 upp till Ylitornio och åkte bron över till Övertornio och gjorde rent vindrutan från de minst 300flugor vi dödade under finlandsvistelsen...

Övertorniå och vidare till Polcirkeln, där vi stannade och hade hoppats på en markerad gräns som vi kunde stå på, men tydligen så flyttar sig Polcirkeln hela tiden. Jacob tycker dock att det är messigt att påstå att den flyttar på sig när förflyttningen är sisådär en arton milbrett (från nordligaste till sydligaste pynkten) på 20 000år. Vilket innebär att de faktiskt kunde måla upp gränsen och sudda den sedan. Jacob tog därmed över ratten på bilen och vi fortsatte färden.

 

Färden avslutades i Gällivarie, nära andra sidanvägen. Här sitter vi nu på ett vandrarhem, för att förhoppnigsvis i morgon kunna besöka gropen i Malmberget och LKABs gruva (1000m under jorden).

Vi tror förövrigt att antingen Frankrike eller möjligvis Spaninen kommer att gå vidare till semifinal.

Valde att vara kvar på campingen och bara slappa. Efter att ha sovit längre än vanligt gick vi ner och la oss på stranden. Ett försök till bad gjordes men eftersom fötterna skrek i protest när de nådde vattnet så blev det inget mer. Kallt är bara förnamnet. Vi låg där länge och väl med varsin bok framför ögonen.
När magen började kurra gjorde vi midsommarlax med potatissallad.
Ännu mera slappa innan vi gick en runda minigolf på de 12 banor som campingen har.

Campingen är förövrigt lite rolig, eller konstig kanske man skulle kunna säga. Det är uppenbart att den är inriktad på husvagns/husbilscamping alternativt hyra av stugor. Vi tältare får hålla oss till till en liten sandig kulle bland tallar.

Men det är rätt ok ändå. Sand är mjukt och får man bara bort kottarna så ligger man riktigt bekvämt.
De har också ett rätt konstigt system för varmvatten i köket. Man lägger i en femkrona och vrider på ett vred.
Femkronan får man då tillbaka. Tanken är väl att man ska spara vatten på det viset men då folk vrider om flera gånger i rad så missar man lite av poängen.

Imorgon checkar vi ut och drar vidare. Än är det en del mil kvar till Treriksröset.
Vi börjar dessutom komma så nära finska gränsen att våra telefoner och mobila modem ibland vill slå över till finskt mobilnät. Så om vårt nästa blogginlägg dröjer alternativt är på finska så får ni ursäkta.

Litet tillägg:
Sitter vid ett campingbord vid vårt tält, kokar lite vatten till kvällste. Bredvid oss sitter ett par rysskor (tror vi) som diskuterar vilt kring vad Jacob tror är en inköpslista. De är lite roliga för på bordet finns en duk utlagd och de värmer vatten genom att värma en kittel med vatten över en engångsgrill.
Vi har också fått nya grannar. Ett par tyskar som har ett rätt roligt tält. Det ser ut som ett sådant där barntält som barn leker i. En annan upptäckt är att nästan alla tyskar verkar ha vattenkokar med sig.

Vaknade till en underbar morgon med sol och vattendån.  Tog en tur upp för naturstigen vid Storfallet.
Marvelous, wonderfull and magical. Till råga på allt helt naturlig, ingen sketen liten uppdämd bäck som i Älvkarleby utan en riktig älv. Ibland dånade forsen så högt att vi knappt hörde varandra.  Väldigt vackert och mäktigt.

Vid Storfallet har man tidigare forslat timmer. Vid ett försök att dämma upp fallet skapade man det sk Döda fallet bredvid. Det är en ränna som är mer eller mindre torrlagd (dock inte nu pga vårfloden). Vi tog en fika mitt i fallet innan vi gick ner igen. 

Åkte ner mot Älsvby för att köpa bröd på Polarbröd som har sin fabrik i byn. Det visade sig att fabriken inte hade någon försäljning mer än till ägarna och de som jobbar på fabriken. Detta fick vi reda på när vi besökte bagerimuseumet inne i Älvsbyn. På museet satt en ensam övergiven grabb i 20 -års åldern som sken upp när vi kom, äntligen kommer det någon. Det visade sig att grabben var femte generationens polarbrödsbagare och det var hans farfarsfar som startade företaget som fortfarande är familjeägt, om än ett aktiebolag.
Han verkade lite besviken över att vi inte ville baka då han gjort en deg.

Brände på upp till Boden där vi åt sushi från en stockholmare samt fick tack från en lokalbo för att vi parkerade så smart (tror vi i alla fall, vi fattade inte riktigt vad han sa men han lät nöjd och glad).
Åkte till försvarsmuseumet och insåg att ingen utav oss är MÖPare (Militärt Överintresserade Personer) så vi nöjde oss med att titta utanför på barnen hinderbana.

Trots vårt ointresse för militär (vi är Mupar, militärt underintresserade personer)  åkte vi ändå till Rödbergsfortet.
Ett av fem militära fort runt Boden som skulle försvara malmen om ryssen anföll. Via en enkelriktad, mycket smal och slingrande väg tog vi oss upp på berget. Utsiken var milsvidd. Och det var tur att vi fick lite utsikt, för fortet var stängt. Dock fick vi komma in på vallgraven tack vare en anställd som var där för att ställa i ordning för säsongen (som börjar den 25/6). Vägen ner var avstängd så vi tog oss ner via den enkelriktade, slingrande vägen. Denna gång i fel körriktning, tur det inte kom någon.

Åkte till Gamlestaden, inte i Göteborg utan i Luleå. Där finns en kyrkby som är med på Unescos världsarvslista.
Här var det 400 hus som var kvar och en maffig stenkyrka från medeltiden. Här verkade dom dessutom använda de flesta husen. Det fanns också ett friluftsmuseum som visade hur bygdens människor levde och hur husen var inredda etc.  Dem kommer ha ett midsommarfirande där imorgon men Jacob ville inte stanna då det verkade så pretentiöst. Han ville hellre hitta en ödslig plats långt från civilisationen och pretentiösa midsommarfirande.
Jacob vill påpeka att han tvingas skriva detta :D

Anna gasade på upp till Kalix. Huruvida hon sov eller inte vid ratten förtäljer inte historien, men vi åkte över en bro tre gånger varav Anna påstår att det är två gånger. Detta kanske kräver en förklaring.
Vi åkte över bron till Kalix (över Kalix älv) och stannade precis efter för att planera vart vi skulle åka.
Vi hittade då en badplats på kartan som verkade lovande. Jacob säger: - Jaha, då får vi åka över bron igen. Varpå Anna svarar, förvånat: Vilken bro, har vi passerat en bro? Jacob: Ja, godmorgon, bör jag köra?
Vi åker ut mot badplatsen (ja, Anna kör fortfarande) men inser att nä, här kan vi inte bo. Det är nämligen en camping utan gäster, ingen närvarande, inget öppet och dessutom ett midsommarfirande klockan 10:0 imorgon.
Så då tog Jacob över och letandet efter en bra badplats började.

Exakt hur många mil det blev i letandet vet vi inte. Vi åkte i vart fall över bron en tredje och minst en av milen spenderades på en skoterled.

Vi trodde att vi hade hittat en perfekt plats, ute på Seskarö (som vi tror hette Lehtimäki) Vi följde vägen, eller ska jag säga stigen (med bil) och kom längre å längre från civilisationen. Oroliga för däcken, stötdämparna och för att det kanske fanns björn i området strävade vi äventyrligt vidare mot stranden och slutet av vägen för att eventuellt hitta en boplast eller ialla fall en plast att vända. Vi fann den. DEN VAR BEBODD!!!!!
Vad är det för knäppgök som bor mitt ute i ingenstans?  Vi gav upp, nu ligger vi på Seskarö Camping och där tänker vi ligga en dag eller två och koppla av.

Hoppas ni är nöjd med mobilbildern. Dem från systemkameran får ni vänta på. Jacob, som annars aldrig glömmer något har nämligen inte med sig kabeln för att kunna ladda över bilder till datorn.

Jacob vill också passa på att så här 23:55 den 21/6 vara den första att gratulera sin far som imorgon fyller år.

Kram på er och trevlig midsommar (önskar Anna).

dag 1

 

dag 2

dag 3

Förmiddag 4

 

Vaknade upp till ”solsken”. Ja, när dagarna går ut på att det regnar får man räkna viss molnighet som solsken :D. Lämnade Lufta Camping runt 10:00 och drog oss till Lövånger där det fanns en gammal kyrkby och en kyrka.
För er som inte vet vad en kyrkby är (S och några till) så är en kyrkby ett sätt att uppfylla kyrkoplikten på 1600-talet och framåt. Folk hade långt till kyrkan och för att kunna uppfylla sin kyrkoplikt var man tvungen att åka redan på lördagen och sova över. Övernattningen gjorde man i kyrkbyn. Just denna kyrkby bestod av mer än 400 kyrkstugor och stallar. Dock var det bara de som hade ett hemman, dvs betalade skatt som fick bygga en stuga i kyrkbyn. Hur de andra gjorde har vi inte lyckats klura ut.

 

 

 

 

Vi som är vana från Prag att man lägger 11000 gravar på  en yta av 100 kvadratmeter tyckte att kyrkogården såg väldigt ödslig ut. En och annan grav såg vi men en jude hade lätt kunnat klämma in si så där en 20000 om han velat. Vi jämför då med gamla judiska kyrkogården i Prag (som vi var i förra sommaren)

 

 

Efter Lövånger skulle vi åka till Bureå och se på en ruin. Men vi hitta ingen ruin. Trots att vi var på både Klostervägen och Munkgatan. Vi såg i alla fall en maffig ”gammal” kyrka från 1960 eller så.
Därefter gasade vi på till Boliden med stopp vid Varuträsk(et) som inte hade öppnat för säsongen än.

I Boliden gick vi på gruvmuseum (Bergrum Boliden) vilket var gratis och som påpekades mycket av dels föreståndaren men också byns original. Dessutom var det en tredje anställd där så det kändes lite lustigt att det bara var vi två som var besökare. Utställningen var rätt intressant, vi fick bland annat känna på ett jordskalv med 5,5 på Richterskalan och lära oss hur gruvdrift fungerade samt hur gruvarbetaren på 1930 hade det.  Boliden var rätt tidiga med företagshälsovård, gruvarbetarna tvingades stå i ett solarium efter arbetspasset för att få solljus och deras lungor röntgades regelbundet.  Vi kollade även in samhället, en liten originell grej dem har är att korsningarna är förskjutna. Rätt smart för att få ner hastigheterna. Orten byggdes när gruvdriften startades.

Sen åkte vi en ”fin” väg (Boliden – Sandfors – Storkågeträsk –lillkågeträsk- Byske). Den var så fin så att Anna somnade och Jacob tryckte gasen i botten för å slippa se all skog.  I Byske finns en femstjärning camping  och det är allt, där vi åt middag.

Vidare till Järve turiststation som har en rätt intressant historia. Den byggdes på 60-talet när bilbommen slog igenom. Dock gjorde man ett misstag. Järve turiststation som skulle vara porten till norrbotten stod färdig precis när man gick över till högertrafik.  Kort sagt, stationen står på fel sida vägen. Idag finns där en utställning om 60-talet och en turistinformation. Vi blev rekommenderade att åka till Piteå havsbad men vi fick också en hel del info till kommande stopp.

Piteå havsbad är ett enormt campingställe. Det är till och med så att man kanske inte ska se det som en camping, utan en mindre stad. Här finns krogar, äventyrsbad, hotell, affärer, paintball, tivoli, golf( i båda varianterna) och en kustremsa som just idag var folktom. Jacob kanske kan tänka sig att vara där någon dag eller två. Anna skulle kunna stanna här en hel sommar (om vädret var ok)

Efter Piteå åkte vi upp till Älvsbyn där vi tänkt sova för att imorgon se Storforsen samt turista i Älvsbyn.  Vi fann att den camping vi tittat på var stängd för dagen. Eller, vi fick ta en tältplats men vi fick då inte tillgång till kök, dusch, tv-rum eller toa. Så vi åkte vidare mot Storforsen dit vi ändå skulle imorgon. Så nu ligger vi här bredvid ett dånande vattenfall. Utsikten är magisk. Vi såg väldigt mycket vatten i Älvkarleby men Storforsen är svårslagen, särskilt eftersom den är naturlig.  

 

Vi vaknade upp på vandrarhemmet och tog en välbehövlig dusch. Därefter åt vi frukokst och bryggde kaffe, vilket var riktigt gott. Nu sitter vi i en stuga, med inte alls samma klass. Enligt internet ska varje stuga ha ett eget kök. Det är i och för sig sant, men vi vet inte om en kokplatta borde räknas som kök, snarare kokvrå på sin höjd. Vattnet är en hink man själv får fylla på, och till och med en student skulle tycka att "stugan" (rum på max 7kvm) är liten.

När vi lämnat in nyckeln satte vi oss i bilen och lydde mormors råd att åka runt viken vid högakusten bron. Avsikten var att åka längs med kusten och se bron från alla dess vinklar och vrå. Vi startade med att åka över bron en gång från söder. Där efter svängde vi av ganska snabbt, och kartan och verkligheten stämde inte överrens, vilket resulterade i att Jacob fick vända på en smal liten väg. Fördelen med detta var att vi såg bron i en nordöstlig vinkel.

Vi var återigen på "rätt" väg, och vi åkte dock av lite för tidigt, men såg att det fanns ett minnesmärke av något (bara en skylt) men inget vi hittade, vilket resulterade i att vi vände och fortsatte till Kramfors på en liten grusväg (Jacob påstår att vi kommer att få byta stötdämpare på bilen efter den turen...) Vi kom ut till vattnet, dock såg vi inte bron ändå, pga alla träd som var ivägen.

Så vi tuffade vidare till en kyrka där vi stannade för att titta, en gubbe som jobbade där verkade lite förvånad över att vi ville in och titta, men släpte in oss. Det visade sig dock att det var den "nya" kyrkan byggd på 1880-talet och inte den "gamla" 1600-tals kyrkan som vi hade tänkt att se... Det visade sig att den kyrkan nog var försvunnen, för vi hittade den aldrig.

Väl i Lunde, där Anna så gärna ville se Minnesmärket av skotten i Ådalen31, visade sig vara den plats vi tidigare hade stannat på, men inte visste vad det var för minnesmärke. När vi letat länge och väl och ändå inte hittat minnesmärket tyckte Jacob att vi skulle åka i väg, medan Anna tyckte att man faktiskt kunde fråga någon om vägen... Som tur var (för Jacob) såg Anna att någon svängde in på något som inte såg ut som en väg med husvagn. Vi gick så dit, och där var det, minnesmärket. Det var en maffig känsla att stå på platsen där fem unga männinskor dog men som blev starten på det svenska folkhemmet och att militärer inte längre får "vakta" vid demostrationer.

När vi sett minnesmärket vid Lunde åkte vi bakvägen av Höga kusten så att vi återigen kunde äka över bron söder ifrån. På vägen passerade vi det vandrarhem vi sov på och när man kom från andra hållet var skyltningen betydligt bättre. Vi körde över bron igen, denna gång i regn, och svängde av för att se den andra sidan av kusten. Färden tog oss till Nordingrå och något som kallas Mannaminne.

Exakt hur man ska beskriva Mannaminne är svårt. Det är ett bohemiskt "hem" där all möjligt skräp finns samlat.
Exempelvis ett draken-plan i fullstorlek, en fiskebåt, en spårvagn från Trondheim och en väldans massa hus.
Husen är, tror vi, tänkte att vara ett från varje land där de ska visa på landets kultur etc.
Bland annat såg vi Norges hus och en ungers bondgård. Huruvida detta är något unikt att se eller bara en konstig utställning av en psysiskt sjuk man är svårt att veta. Lite udda är det i alla fall.

Vi satte oss i bilen igen och åkte upp mot Örnsköldsvik för att där se en gammal fornby. Men återigen stämde varken karta, gps, kompass eller vägskyltar med verkligheten. Gene fornby får vi ta en annan gång.
Vi hamnade istället på Naturkompaniets outlet.

Efter lite "mellanmål" (kan man säga att att man äter sådant klockan 18:30 på kvällen?) åkte vi vidare mot Umeå där vi tänkt sova på vandrarhemmet. När vi kommer dit uppstår dock ett problem. Det är stängt.
Så vart tar vi vägen nu? Anna hade dock sett en skylt med camping så vi drog iväg norrut igen.
Efter mycket om och men inser vi att den camping vi skulle till inte gick att nå pga av vägarbeten.
AAAARRRRGGHHHH, var ska vi sova? Nästa ställe då? Det var ett hotell vi hittade längs vägen.
Vi tror det hette Entré norr eller något sådant. Dem ville först ha 1165 kr för en natt. Sen ändrade han priset till 1100 jämt, han hade nämligen råkat slå in att vi skulle ha en 4 cl konjak också.
Oavsett om vi skulle få alkohol eller ej så var 1100 för mycket. Så vi drog vidare.  Nu sitter vi på Lufte Camping och har det bra. Imorgon drar vi vidare norrut mot nya äventyr.

Vi vaknade upp till underbart soligt väder. Kanske gick solen upp lite för tidigt för i ett tält blir det rätt varmt när solen ligger på. Men men, vem kan var sur på vädret när det är strålande sol och man kan äta frukost på ett soldäck med sjöutsikt. (bilder kommer så fort vi hittar en stabilare uppkoppling).
Passade på att bada fötterna i det iskalla vattnet men insåg rätt fort att något mer blir det inte, i alla fall inte här.

Åkte någon kilometer till Furuviksparken och hälsade på J, L, S och R.  R lekte häst med S.
Såg på när guiden Ing-Marie gav dem mat och berättade om hur sociala dem är. Tydligen är det en stor grej att peta varandra mellan tårna. Jacob undrar vad det är för äcklig släkt han hamnat hos. :D
Men som tur är förklarade Ing-Marie att det är ett släktdrag som visar på omtanke och kärlek.

Såg också på gulliga lemurer, sköldpaddor, dvärgsilkesapor och äckliga ormar (Anna "blundade"). n
Tog en tipspromenad på "wild-kids ön" och såg var Lejonen och Björnarna sov.
Där fanns också ett militärfort (museum) med alldeles för låg takhöjd. Jacob fick ont i huvudet. :(

Åkte längs med Jungfrukustvägen som enligt guideboken skulle vara en extra fin väg. Vi tyckte mest att det bara var en ojämn väg. Han som skrev boken sov nog under denna del av resan. Vi undrar dock hur han kunde sov när det guppade så.

Att ta den vägen var dock inte helt misslyckat, vägen gick förbi ett ställe som heter Axmars bruk där Axmars Brygga finns. En restaurang med väldigt god mat (och dyr). I viss mån betalde man nog också för den vackra sjöutsikten. Om maten var god pga att vi var väldigt hungriga eller om den verkligen var jättegod överlåter vi till er läsare att kontrollera.


Drack kaffe vid sjöbodarna i Glada Huddik. Anna letade också efter en toa länge och väl innan hon insåg att det fanns en 50 meter bakom där vi hade ställt bilen.

Anna brände sedan E4 upp till Höga Kusten bron där vi nu har inkvarterat oss på Vandrarhemmet Snibben.
Ett vandrarhem som kanske borde se över hur dem skyltar till sin reception.
Man möts först av en stor skylt bredvid ett stort gult hus. "Vandrarhemmet Snibben, telefonnummer ".
Vi kör in och letar efter en reception men hittar ingen, huset är dessutom låst.
Till slut ringer Jacob på hos någon som heter Olsson. En sur gammal kärring öppnar sitt fönster.
K: Har ni beställt rum?
J: Nä, vi.... (kärringen stänger fönstret). va, vad nu? *Ringer på igen*
K: Jaha, ni letar efter det där vandrarhemmet. Ja det är inte här. Ni får åka 50 meter ditåt. *pekar och drar igen fönstret igen*

Vi åker ner och fixar ett rum av en kille som enormt mycket, till sättet, påminner om reseledaren i sällskapsresan 2- Snowroller, allt går att ordna.

Enligt broschyren ska det ingå fritt internet. Till saken hör att detta inlägg är skrivet och uppladdat via Jacobs mobila modem som knappt har uppkopplingen den heller. Som tidigare sagt, bilder kommer när vi hittar en stabil/bra uppkoppling.

Väder: 22 grader
Badtemperatur: Vill vi inte veta
Antal mygg nu ikväll: 4-6 st.
Antal bensinstationer Anna körde förbi för att dem låg på fel sida vägen: Jacob tappade räkningen vid 12.

Nu blir det kvällspromenad innan läggdags. 

Bild från dag 1 (starten)

Vi vaknar skittidigt i bilen, som är fylld med imma på rutorna. imponerande över att vi lyckades sova hela natten, med tanke på att solen aldrig verkade gå ner och natten var ljus... Det var helt enkelt lite för ljust för att sova, men vi lyckas slumra vidare till 9 och påbörjar färd mot gävle. Det vräker ner ännu mera idag. passerar ett vikingaställe i Årsunda. Inte öppet men vi kunde se husen ect. Anna trodde hon såg ett spöke men det var bara en nyvaken viking.

Skitfin väg en bit efter Årsunda. På var sida av vägen fanns små sommarstugor. Sen var det bara sjö...

Vi kickade in Forsbacka där Jacob av någon kontig anledning har bott. Och Anna såg världens finaste Onepice, eller inte (lepoardmönstrad).

Vi åt lunch på IKEA Valbo där vi köpte kuddar (det man man inte har i huvudet, får man ha i plånboken). Anna köpte även ett par stövlar, gissa färgen :-D Detta visade sig vara en bra investering, det har knappt regnat sen de dess.

Ner till Älvkarleby och Fallens dag. Anna tyckte vi skulle passa på att forsränna. Det var sjukt häftigt att se på, MASSA vatten. Vi var även inne på vettenkraftverket. BORING!!!

Älvkarleby

Vi letade sedan och letade, för att hitta en plats att slå upp tältet på, VÅRVIK, det tog ett tag men hittade sedan en fin plats, så vi åt middag med kvällsutsikt. I morgon väntar besök hos Sofia.


Dagens upptäckt: Sådan matte, sådan hund.

Vad är inte det bästa sättet att fira nationaldagen än att färdigställa lite projekt?