Steg upp runt åtta och sa god morgon till alla myggen. Satte oss i bilen för att köra de cirka elva milen till Kilpisjärvi där vandringsleden och båtfärden till Treriksröset utgår ifrån.

Kvinnan i campingens reception hade sagt att det skulle ta runt två timmar att köra dit. Vi vet inte vad hon har för skruttig bil men med vår Volvo tog det lite drygt en och tjugo. Vägen går på den finska sidan av gränsen och sträcker sig genom ett landskap som är oerhört vackert. Det är fjällbjörk, höga klippor, snöklädda berg och  tundra vart man än vrider blicken. När vi nådde platsen där båten skulle avgå ifrån insåg vi att vi var onödigt tidiga. Vi hade trott att båten skulle avgå klockan 12 finsk tid (dvs 11 svensk) men det var 12 svensk tid. Den där extra timmen vi hade lagt på för tidsomställning till finsk tid var alltså onödig. Jaja, vi vart ju inte försenade i alla fall och att koka kaffe på spritkök tar sin tid.

Vi tog båten till Kantoloukkta (eller vad det hette) för att därefter gå cirka 3 kilometer till röset. Vi är inte säkra på om skyltarna ljög eller om det bara är vi som är slöa och ovana men det kändes längre än 3 kilometer. Något som de andra svenskarna som vi träffade på båten/vid röset höll med om.  Treriksröset är en gul betongklump ståendes ute i en sjö. Egentligen är det, om vi ska vara ärliga, inte mycket att se. Men vetskapen om att man är så långt ut man kan komma i Sverige gör ändå att känslan är rätt mäktig. Dock var det så förbannat blåsigt och kallt därute att vi inte ville stanna allt för länge. Vi hade dessutom bara 2 timmar på oss att gå fram och tillbaka sedan skulle båten avgå. Ingen utav oss kan förklara varför men tillbakavägen till båten kändes kortare. En teori vi har är att det är uppförsbacke till röset.

När vi kom i land igen satte vi oss i bilen för att åka in i Norge och påbörja färden till Lofoten. Jacob tittade på kartan och tyckte att så jättelångt verkade det inte vara. 20 mil kanske? När han fick se första vägskylten med info om sträckan till Å i Lofoten (ja, byn heter så) blev han därför förvånad. Det var betydligt längre. Tydligen slingrar sig vägarna mer än vad han trodde. (vilket vi senare också skulle få bevittna).

Vi trodde att vägarna upp i norra Sverige och Finland var vackra med sina fjäll och tundra, och det är dem. Men när man åker in i Norge och vägen öppnar upp sig mot en fjord med berget i bakgrunden och en djup dalgång, ibland med träd i dalen ibland med vatten, tappar man andan. Svenska vägar kan slänga sig i väggen, vill man köra på RIKTIGT fina vägar ska man köra i Norge.

Vi brände på ( i den mån man kan göra det på norska slingrande vägar) men insåg runt 22 att vi nog borde leta upp en tältplats. Vi hittade några som såg bra ut men när vi körde in på dem insåg vi att det antingen var parkeringsplatser till hus eller låg för nära stora vägen. Till slut hittade vi en vändplats, eller vad vi ska kalla det, och sov i bilen.

Tillägg:

En Idot till lasbilschufför la sig bakom Anna när hon körde i den lagliga hastigheten på 80km/h och bara la sig på tutan, när Anna då tittar i backspegeln inser hon att lastbilen är max 1meter bakom oss och trycker gasen i botten. Denna idoten lägger sig sedan kostnat bakom, då det är en lättnad när han tillslut beslutar sig för att köra om (det var en raksträcka på säkert 150m), med handen på tutan och släpet som sladdade bakom var vi glada över att han var förbi. Bild på idoitens bil kommer att komma senare.