svullen och orkeslös

nu kommer ett sånt tråkigt inlägg.  ett gnäll inlägg eller egentligen ett konstaterade. det är bara att inse att jag faktiskt inte är frisk utan en kronisk sjukdom faktiskt alltid finns latent. alltid finns i bakgrunden även om det är bättre och sämre dagar. men att viljan att vara frisk alltid finns vilket gör att man faktiskt förtränger många symtom och ser tillståndet som normalt. 

idag när jag klev upp insåg jag att kortisonet börjar ta ut sin rätt. jag kunde knappt öppna ögonen pga ansiktet var vätskefyllt, men efter lite masserade och stående läge så gick det ner igen.

det kan ju vara sömnbristen som tar ut sin rätt. Joo för fast jag är konstant trött och orkeslös, jag har till och med svårt att motivera mig till att sy, och då är det illa, så sover jag inte. kortisonet göra jag känner mig "speedad" läkaren jämförde dosen och intensiv behandlingen med att gå på amfetamin,  inte för att jag gjort det någon gång... för fast jag är trött så går kroppen på högvarv,  jag ligger vaken på nätterna och kan inte sova. några nätter har jag prövat att gå upp, men då har jag svimmat och varit hel konstig i kroppen, för fast jag inte sover och hjärnan är vaken så är det som att kroppen. ändå sover.

cellgifterna fungerade ju inte heller. jag lyckades med konststycket att får muskelkramper. så imorgon (förhoppningsvis) om jag inte måste få antibiotika för ett sår,  så kommer jag starta med biologiskt läkemedel,  vilket innebär att jag kommer att ta sprutor varannan vecka (jag valde det före att åka och få dropp) som kommer att blockera TNF proteinet som tydligen finns för mycket av i kroppen när man har inflamerad. samtidigt som det ska bli skönt att få en behandling så finna oron. hur ska jag orka med två barn, hur ska jag orka jobba, hur kommer medicinen att påverka mig? hur många infektioner kommer jag få istället när immunförsvaret inte kommer finnas ordentligt ? vilka biverkningar kommer jag få?  kommer det fungerar?  kommer jag bli "frisk "? kommer jag fixa sprutorna själv?!?!